Läsvärt

Nedanstående uppfödningsartiklar är skrivna av Mats Wettergren och har tidigare varit införda i medlemstidningen Fågelhobby, Riksförbundet Svensk Fågelhobby

Uppfödning av trefärgad papegojamadin

Erythrura tricolor (Vieillot 1817)

Den trefärgade papegojamadinen, tidigare benämnd Forbes papegojamadin, är med sina dryga 9 cm den minsta och näpnaste arten i släktet Erythrura - papegojamadinerna. Den trefärgade papegojamadinen beskrevs vetenskapligt redan år 1817 av den franske ornitologen Louis Jean Pierre Vieillot.

Enligt R. Neff och Dr. W. Rasim kan släktet Erythrura (förutom E. psittacea och E. kleinschmidti) delas in i två huvudgrupper: Malaysiska- och Melanesiska papegojamadiner. Den sistnämnda gruppen kan ävensom delas in i två undergrupper, blåhuvade och rödhuvade papegojamadiner. Den trefärgade papegojamadinen tillhör den blåhuvade undergruppen bland de melanesiska papegojamadinerna, vilken den delar med arterna E. papuana, E. coloria och E. trichroa. Det nederländska namnet Blauwgroene- eller Tanimbar Papegaaiamadine vittnar lite om artens färger och om en del av dess utbredningsområde.

Födan i vilt tillstånd utgörs av gräsfrö, fikonfrö och små insekter vilket fåglarna finner i sin biotop, de torra gräs- och skogsmarkerna på de tropiska öarna Tanimbar, Timor, Wetar, Romang och intilliggande öar i sydöstra Indonesien, där den är ganska talrik (Coates & Bishop 1997). Papegojamadinen trivs likaså i täta bambusnår och syns ofta i kanten av lokalbefolkningens grönsaksodlingar. Den trefärgade papegojamadinen som tillhör familjen Estrildidae, saknar helt lokalformer inom sitt ganska begränsade utbredningsområde.

Hanens rygg, vingar och nacke är mörkgröna. Panna, kinder, strupe, bröst och buk är koboltblå. Nacken är blågrön. Den koboltblå buken ljusnar och övergår i grönt vid nedre kroppssidor och undergump, ut mot de undre stjärttäckarna. Övergump, övre stjärttäckare och stjärtfjädrar är rödaktiga. Låren (tibia) har en ockragul färgton. Fötterna är rosa. Ögonen är mörkbruna, näbben är svart.

Honan påminner om hanen, men är blekare eller mattare färgad, inte så blå och intensiv i sina färgfält som hanen. Den trefärgade papegojamadinen förekommer även i färgmutationerna, pastel, sjögrön och lutino, mutationer vilka vid enstaka tillfällen saluförs i Holland och Belgien.

Trefärgade papegojamadiner trivs bäst parvis i en mindre inomhusvoljär dekorerad med sly, vass och buntar av trädgårdens vissna prydnadsgräs (Miscanthus ssp.). Då arten kommer från tropiska områden bör luftfuktigheten i fågelrummet vara ganska hög, lägst 60 – 65 %. Temperaturen i fågelrummet bör ogärna understiga + 18 – 19 grader, detta gäller även nattetid. Sommartid kan fåglarna få tillgång till en vindskyddad, planterad utomhusvoljär i trädgården med tillgång till en bur/voljär (med upphängda holkar och bokorgar) uti ett uppvärmt skyddshus där fåglarna bör tillbringa nätterna. Den trefärgade papegojamadinen är en pigg och fredlig art som kan dela voljär med andra fredliga och jämnstora praktfinkar, dock ej med andra arter av papegojamadiner, då man vill undvika hybrider.

Trefärgade papegojamadiner häckar ganska lätt, i både rymliga burar och mindre voljärer. Fåglarna kan häcka närsomhelst under året, men bör ej få gå mer än 3 kullar per år. Arten föredrar små horisontella holkar, typ mindre ”undulatholk” med inspektionslucka upptill. Arten är ganska okänslig för regelbundna bokontroller.

Ett gott tecken på att en häckning är nära förestående är när hanen börjar ”förfölja” sin hona, dock ej med aggressiva avsikter. Fåglarna bygger flitigt ett bo av kokosfibrer och torrt eller grönt gräs inuti sin holk. Boet är färdigställt redan efter 3 – 4 dagar. Honan lägger ett ägg per dag upp till ett antal av 6 vita ägg. Äldre honor får mindre kullar på ca 3 – 4 ägg. Ruvningstiden är ca 13 dagar. Båda föräldrarna kan tillsammans vistas i holken och ruva fram äggen de sista 3 – 4 dagarna före kläckningen. Detta beteende avslöjar när det börjar bli dags för kläckning. Med tillgång till ett badkar underlättar man kläckningen, då de nybadade fåglarna med fuktiga fjädrar skapar en gynnsam luftfuktighet för äggen i holken.

De nykläckta ungarna är både nakna och blinda. Trefärgade papegojamadiner är som regel goda föräldrar, men efter ca 9 – 10 dagar upphör en del föräldrar med att vistas i holken nattetid och där värma ungarna. Därför är det viktigt att hålla en behaglig rumstemperatur i fågelrummet så att ungarna inte kyls ned och slutar att tigga, för att slutligen avlida.

Ungarna lämnar boet vid 21 – 22 dagars ålder. Ungarna är då helt befjädrade och har en färgsättning i ljust olivgrönt med en svag blåton på delar av sin fjäderdräkt, framför allt på kinder och strupe. Rygg och vingar är något mörkare olivgröna. Övergumpen och de övre stjärttäckare är rödaktiga. Ögonen är stora och mörkbruna. Näbben är gulorange med delar av övernäbben fläckigt blyertsgrå. Turkosblå papiller lyser i vardera näbbvinkeln. Fötterna är mörkrosa.

Det påstås att ungarna lätt kan könsbestämmas redan efter utflygningen från holken, då hanarnas fjäderdräkt skiftar mer i blått än honornas. Detta påstående är jag lite skeptisk till då jag upplevde det som svårt att se någon större könsskillnad på nyutflugna ungar som oroligt fladdrar runt bland grenar och utmed frontgallret, men det är möjligt att det stämmer.

Ungarna rör sig dock förvånansvärt säkert i sin nya miljö och redan efter ca 1 vecka börjar ungarna testa lite av fodret i buren, men föräldrarna matar troget sina ungar ytterliggare 1 – 2 veckor. Efter 3 – 4 veckor är ungarna helt självständiga. Oftast har föräldrarna redan påbörjat sin andra kull och honan ruvar i holken, utan att störas av ungarna. Då föräldrarnas andra kull kläcks bör man dock ta bort de större ungarna från buren. Ungarna färgar ut helt och får sin vuxna fjäderdräkt vid 3 – 4 månaders ålder.

Det påstås att ungfåglarna kan få sin första kull redan vid en ålder av ca 6 månader. Enligt min mening bör man kanske vänta till 8 -10 månaders ålder innan man sätter ungfåglarna i häck. Detta för att undvika komplikationer, t.ex. äggnöd och obefruktade kullar, vilket är ganska vanligt bland ungfåglar som häckar i alltför tidig ålder.

Ett problem med trefärgade papegojamadiner är fetma, vilket resulterar i misslyckade häckningar med obefruktade kullar. Lite äldre fåglar får lätt en gulvit, kuddliknande ansamling av fett vid den nedre delen av buken, väl synligt med blotta ögat då man håller fågeln i handen och blåser undan fjädrarna vid nedre buken. Fettansamlingen ligger som ett hinder, en distanskloss, för att hanen ska kunna komma åt att befrukta sin hona vid själva parningstillfället. Resultatet blir obefruktade ägg. Botemedlet är en magrare kost samt motion i en rymlig voljär, om det finns plats och möjligheter till detta.

Under häckningsperioden håller vi våra två obesläktade par av trefärgad papegojamadin parvis, ensamma i varsin kistbur av märket VAN KEULEN, storlek 80 x 50 x 60 cm (LBH). Vid det allra första häckningstillfället följde fåglarna den ovan beskrivna häckningsrutinen med en första kull på 5 ungar. Vid en ålder på endast 7 – 8 dagar dog plötsligt samtliga ungar med 1 – 2 dagars mellanrum. Ungarna var fullmatade i krävan och visade dessförinnan inga tecken på slöhet, sjukdom eller parasitangrepp, av t.ex. röda fågellöss (Dermanyssus gallinae). Även kull nummer två, på 4 ungar, gick samma öde tillmötes.

Vi kunde inte begripa vad som var problemet, det var en olöslig gåta för oss. Med hjälp av veterinär skickades avlidna ungar till laboratorium i Tyskland för obduktion. Obduktionsresultatet visade på akut blodförgiftning orsakat av komplikationer i matsmältningssystemet. Laboratorieassistenterna fann stora hårda bitar av osmält vegetabiliskt material i matsmältningssystemet på de döda ungarna. Ett material som troligen orsakade förstoppning och bakterietillväxt, bakterier som därefter trängt igenom bukhinnan, ut i fågelkroppen och orsakat blodförgiftning.

Vi försökte nu se över uppmatningsfoder, burströ etc. för att försöka identifiera orsaken till denna tråkiga utveckling. Då vi i ett finmaskigt durkslag av metallnät siktade ett färdigköpt äggfoder vi utfodrat med, fann vi hela skalade vetekorn i fodret.

Då varusortimentet för burfåglar i våra svenska zoobutiker tyvärr är så begränsat och olika produkter oregelbundet finns att tillgå, hade vi i brist på äggfoder för praktfinkar dumt nog köpt ett äggfoder avsett för undulater.

Vi började nu misstänka att de hårda bitar av vegetabiliskt material man funnit i de döda ungarnas matsmältningssystem, var just skalad vete från äggfoder avsett för undulater. De flitiga föräldrafåglarna hade i sin iver proppat ungarna fulla med detta äggfoder inklusive kornen av skalat vete.

Då vi under en utlandsresa köpte in flera olika fabrikat av äggfoder avsett för praktfinkar, som saknar stora bitar av t.ex. vete, samt dessutom siktade detta foder i ett finmaskigt durkslag, fick vi fram ett fint ”äggfodermjöl” utan hårda bitar. Detta siktade äggfoder för praktfinkar gav vi sedemera till våra trefärgade papegojamadiner, vilket resulterade i flera fina kullar av helt felfria ungar som genomgått uppmatningen utan några som helst problem. Gåtan var nu löst och problemet åtgärdat!

Foder: Förutom siktat äggfoder för praktfinkar (egen import) ger vi som uppmatningsfoder grodd finkfröblanning avsett för mindre praktfinkar/astrilder (egen import), ogräsfröblandning (egen import) avsett för siskor, ituklippt mjölmask, halvmoget gräsfrö från försommarängen, skalad gurka, söta skalade äppelskivor, våtarv och kalcium/mineraler av märket CÉDÉ. Grundfodret är torr finkfröblandning för mindre praktfinkar/astrilder samt ogräsfröblandning, äggfoder och kalcium/mineraler. Några ituklippta mjölmaskar ges dagligen även utom häckningsperioden. Trefärgade papegojamadiner badar gärna flera gånger om dagen.

Litteraturhänvisning:

Dr. Franz Robiller, Prachtfinken, Vögel von drei Kontinenten

Lizenzausgabe des Verlages J. Neumann-Neudamm, Melsungen

Horst Bielfeld, Prachtfinken, Ihre Haltung und Pflege

Wikipedia, the Free Encyclopedia

Uppfödning av svartbukad solastrild

Neochmia phaeton phaeton (Hombron & Jacqinot, 1841)

Norra Australien och en mindre del av södra Nya Guinea är hemvist för den utomordentligt vackra solastrilden. Solastrilden, som tillhör familjen Estrildidae, representeras av ett släkte med en art uppdelad i fyra lokalformer. Den svartbukade solastrildens utbredningsområde sträcker sig från Fitzroyflodens delta österut genom Kimberley och Northen territory till Gulf of Carpentarias västra kust. I vilt tillstånd föredrar Solastrilden fuktiga gräsbeväxta träskområden, deltaområden och flodstränder kantade av skruvpalmer (Pandanus spiralis). Solastrilder påträffas likaså i trädgårdar, parker och bland odlingar av bananer, sockerrör och ananas. Solastrildens föda består av halvmoget och torrt gräsfrö, beroende på regn- och torrtid. Halvmoget gräsfrö finns i överflöd under regntiden, då också fåglarna skrider till häck. Halvmoget gräsfrö når fåglarna då de med vippande stjärtfjädrar klamrar sig fast på höga grässtjälkar och pillar ut frön från axen. Även termiter och små spindeldjur ingår i födan.

Hos nominatformen, den svartbukade solastrilden (Neochmia phaeton phaeton), är hanens fjäderdräkt originellt färgsatt med karmosinröd ansiktsmask, blyertsgrå hjässa, nacke och skuldror, karmosinrött bröst och röda buksidor med vita punkter, brunröd rygg, svart buk och undergump. Näbben är ljusröd med gråvit rand på undernäbben närmast stupen. Ögonens iris är ljusbrun, orbitalringen är orangegul. De ovanligt långa stjärtfjädrarna är brunröda. Fötterna är gulaktiga. Vid första anblicken får betraktaren helt enkelt intrycket av att hanen är röd, emedan honan är mer diskret tecknad i ljusbrunt och ljusgrått med inslag av rött. Honan ger vid första anblicken ett intryck av att vara ljusgrå med vita punkter på bröst och buksidor. Längden är 12,5 cm.

Ungfåglar har en ljust brungrön fjäderdräkt med vinröda markeringar på huvudet samt vinröda handpennor, stjärtfjädrar och vinröd övergump. Näbben är glänsande gråsvart med en gulvit papill i vardera näbbvinkeln. Fötterna är ljust rosagrå. Ungarna får sin vuxendräkt vid 4 – 6 månaders ålder och är könsmogna vid 9 månaders ålder.

Nominatformen, den svartbukade solastrilden (Neochmia ph. phaeton) samt den vitbukade solastrilden (Neochmia phaeton albiventer) är de två lokalformer som sporadiskt föds upp bland europeiska odlare, företrädesvis i Tyskland och Belgien. De första solastrilderna togs till Europa redan år 1861. The Crimson Finch som är dess engelska namn, förevisades då på London Zoo. Solastrilder är idag mycket ovanliga små juveler som sällan finns ute på den europeiska marknaden.

Hanen av solastrild är känd för sin extrema aggressivitet gentemot artfränder och andra praktfinkar, ibland även mot sin egen hona. Därför bör solastrilder hållas parvis i en mindre inomhusvoljär eller i en kistbur med frontgaller, aldrig med andra fåglar där röda färger förekommer i deras fjäderdräkt. Endast i riktigt stora planterade utomhusvoljärer kan det eventuellt fungera att sommartid hålla arten tillsammans med andra, gärna större praktfinkar. Håller man solastrilder i utomhusvoljär i trädgården ska det finnas ett uppvärmt skyddshus med tillhörande inomhusvoljär där fåglarna alltid ska övernatta. Enligt andra hobbyvänner verkar solastrilderna föredra att uppehålla sig i sitt skyddshus även dagtid. Solastrilder ska aldrig utsättas för en temperatur under +18-19 grader. Denna minimitemperatur gäller dag som natt. Dessa uppgifter går att utläsa i den tyska litteratur jag hänvisar till nedan.

Har köparen tur får han/hon ihop ett s.k. sympatipar, då dröjer det inte länge förrän paret påbörjar häckning. Vi placerade våra solastrilder i karantän i grovköket i en bur med måtten 80x50x60 (LxBxH) i en temperatur av ca +23 grader och med en luftfuktighet av ca 65 %. Belysningen bestod av en akvarielampa som var tänd 13 timmar per dygn.

Redan under karantänstiden, under november månad, började hanen uppvakta honan med sång och ett långt strå i näbben. Sången bestod av flöjtande strofer och avslutades med ett knarrande nasalt läte. En mycket diskret drillande sång förekom likaså, troligen i samband med själva parningen. Paret valde att häcka i en rymlig, sluten flätad bokorg då solastrilder ogärna bygger fristående bon. Däruti byggde hanen ett kompakt bo av kokosfibrer och torrt gräs. Någon rörformation vid ingångshålet byggdes inte vid detta tillfälle. Första kullen bestod av 4-5 vita ägg som visades sig vara helt obefruktade. Vi tillsatte då ett multivitaminpreparat i fåglarnas dricksvatten. Den andra kullen bestod återigen av 4-5 ägg varav 2 var befruktade. Hanen ruvade dagtid och honan ruvade nattetid, hanen sov då utanför boet. Endast 1 ägg kläcktes och ungens första tiggande läte hördes efter ca 13-14 dagars ruvning. Olyckligtvis vägrade paret mata sin unge som avled och kastades sedermera ut från boet. Då paret valt en sluten, flätad bokorg, framför en liten holk med inspektionslucka, tvingades vi störa fåglarna under ruvningen genom att häkta av och lyfta ut korgen och med pennlampa lysa in i det kompakta boet för att utföra bokontroller. Detta störde fåglarna och resulterade i att föräldrarna slutade mata sin avkomma. Arten tål inte bokontroller.

Fåglarna påbörjade dock kull nummer tre och den 9 februari hörde vi ungar som tiggde. Uppmatningsfodret bestod av grodd finkfröblandning, mosat hårdkokt ägg, torrt äggfoder av märket KASPER FAUNAFOODS, ca 20 ituklippta mjölmaskar dagligen samt ORLUX insektsfoder. Stora mängder kalcium/mineraler av märket CÉDÉ konsumerades under uppmatningsperioden. Ungarnas ivriga tiggande läten blev alltmer kraftiga ju längre tiden gick. Då vi inte vågade störa och företa några bokontroller visste vi inte hur många ungar det blev, men vi gissade på ca 2-3 st. Den 2 mars hoppade två ungar ut från bokorgen, kvar låg två solkiga, obefruktade ägg. Ungarna var efter utflygningen rätt säkra på pinnen och höll nästan samma storlek som de vuxna fåglarna. Oron var stor hos föräldrarna som ängsligt hoppade runt och så typiskt för solastrilder, viftade med sina långa stjärtfjädrar fram och tillbaka på ett ryckigt sätt. Samtidigt utstötte de sitt entoniga varningsläte som klingade med hög volym. Hanen matade ungarna ca två veckor. Då vi inte längre kunde höra några tiggarläten från ungarna och de föreföll självständiga, beslutade vi att flytta ungarna till en egen kistbur med frontgaller av märket VAN KEULEN. Detta för att undvika att fadern skulle döda eventuella unghanar i sin egen kull, i synnerhet då föräldraparet verkade påbörja ytterliggare en häckningsomgång.

Foder: Torr och grodd finkfröblandning av belgiska/holländska fabrikat typ VERSELE-LAGA eller KASPER FAUNAFOOD, ogräsfröblanding avsedd för siskor, äggfoder av märket KASPER FAUNAFOOD, insektsfoder av märket ORLUX, kalcium/mineraler av märket CÉDÉ, dagligen några mjölmaskar. Solastrilder badar gärna flera gånger om dagen.

Litteraturhänvisning:

Dr. Franz Robiller, Prachtfinken, Vögel von drei Kontinenten

Lizenzausgabe des Verlages J. Neumann-Neudamm, Melsungen

Horst Bielfeld, Prachtfinken, Ihre Haltung und Pflege

Uppfödning av mindre Kubafink

Tiaris canorus (Gmelin 1789)

Den mindre Kubafinken är en klassisk och livlig liten burfågel som i vilt tillstånd lever på de västindiska öarna Kuba, Bahamaöarna, Turks och Caicosöarna. Arten är ibland tillfällig gäst i Florida, men där rör det sig nog om förrymda burfåglar. Tidigare var den mindre Kubafinken placerad under familjen Emberizidae inom den biologiska systematiken. Emberizidae är en stor världsomspännande familj av fåglar som i sitt västra utbredningsområde i Nya Världen kallas för amerikanska sparvar. Numera är de fem olika arterna av Tiaris placerade bland tangarorna, familjen Thraupidae. Kubafinkar är inga astrilder (Estrildidae) Kubafinkar är däremot besläktade med de i evolutionsläran så välkända Darwinfinkarna från Galapagosöarna utanför Ecuador. Den mindre Kubafinken beskrevs vetenskapligt redan år 1789 av den tyske naturvetenskapsmannen Johann Friedrich Gmelin.

Den mindre Kubafinken har sedan 1800-talet varit en eftertraktad burfågel. Som kuriosum kan nämnas att i mitt lilla bibliotek, med både nya som gamla fågelböcker, hittade jag den danska boken ”De tropiske Stuefugle – deres Røgt og Pleje” av A. Schrøder, Wriths Bogtrykkeri Kjøbenhavn 1896. I denna gamla utgåva, från slutet av 1800-talet, beskriver författaren den mindre Kubafinken med uppfödningsberättelse och med andra personliga erfarenheter. ”Jeg anskaffede mig den 15de Juni sidste Sommer fra Fuglehandler Lassen, Niels Hemmingsensgade 14, et par Kubafinker som jeg satte op paa Fuglestuen”, skriver författaren. Redan under 1800-talet fanns den mindre Kubafinken representerad i sortimentet hos den tidens fågelhandlare i Köpenhamn.

I boken Våra tropiska rumsfåglar av Rudolf Söderberg, Albert Bonniers Förlag 1957, skriver författaren ”Kubafinkarna är högt skattade som rumsfåglar. De ha många tilltalande egenskaper. Könen hålla troget samman, hanen föredrar sin sång för honan dagen lång och de mata (i motsats till astrilderna) ofta varandra.”

Hanen hos den mindre Kubafinken är olivgrön på kroppens ovansida, grågrön på hjässan. Panna, kinder, ansikte och strupe är svart. Från ovansidan av ögonen sträcker sig ett gult färgfält ner i en halvcirkel mot bröstet. Äldre hanar har oftast ett bredare gult färgfält som möts och täcker den övre delen av bröstet. Nedanför det gula färgfältet är bröstet svart som successivt övergår till grått ned mot kroppssidor och buk. Stjärtfjädrar och vingar är olivbruna. Näbben är kolsvart, ögonen är bruna.

Honan liknar hanen men har en mer grågrön fjäderdräkt, med ett betydligt mindre och blekare gult färgfält där hanen har sitt lysande gula färgfält. Ansiktet är mörkgrått med ljusbrun strupe och ljusbruna ringar runt ögonen. Ungfåglarnas fjäderdräkt liknar honans men de har olivbruna kinder, rosa ben, näbb i grått och rosa med gräddvita näbbvinklar. De vuxna fåglarnas rundnätta kroppslängd är endast 9,5 cm.

Den mindre Kubafinken förekommer ganska talrikt i sitt utbredningsområde och i sin biotop på Kuba. En biotop som utgörs av fuktig tropisk buskskog nära vattendrag eller i närhet av lokalbefolkningens odlingar. Arten förekommer även i pinjeskogarna på västra Kuba.

Under en resa till ön Barbados i Västindien i slutet av sjuttiotalet fick jag tillfälle att bekanta mig med ett par svartbröstade Kubafinkar (Tiaris bicolor), en art som ersätter den mindre Kubafinken på ögruppen Små Antillerna, dit Barbados tillhör.

Fåglarnahäckade i en julgran av plast hemma hos min värd i hans vita kolonialvilla. Det var strax efter jul och en patetisk plastgran stod i salongen. Villans fönster var enkla glasjalusier som vinklades horisontellt för att lufta rummen i det varma, fuktiga tropiska klimatet. Salongens mörkgröna plastgran med sina julröda glaskulor blev då ett frestande alternativ för trädgårdens pigga svartbröstade Kubafinkar. Ut och in, genom den vinklade glasjalusin, flög snyltgästerna i skytteltrafik till ett nybyggt gräsbo i plastgranen. Min värd vek undan en kvist och blottade det välbyggda boet med den ruvande fågeln. Han var bevisligen en riktig fågelvän, när trädgårdens fåglar fick ockupera hans julgran i fina salongen. Och kvar fick granen stå ända tills snyltgästernas häckning var över, även om det så skulle dröja ända fram till påska. På den tiden bedrev min värd ett privat uppfödningsprojekt på Barbados med ett femtontal pampiga St. Vincentamasoner (Amazona guildingii), vilka utgjorde avelsmaterialet i den dåtida uppfödningsanläggningen Caribbean Parrot Research Center.

I vilt tillstånd utgörs Kubafinkarnas föda av gräsfrö, även små insekter ingår i kosten. Paret följs troget åt genom buskvegetationen emedan hanen sjunger flitigt. Sången består av enkla, klingande ”silvriga” toner, vilka förefaller mestadels vara upprepningar av lockropet. Trots att den mindre Kubafinkens sång är mycket blygsam har arten fått ett överdådigt franskt namn ”le petit chanteur de Cuba”, vilket betyder Den lille Kubanske sångaren.

I vilt tillstånd bygger hanen ett långsmalt bo, med ingångsrör bland de tunnare kvistarna i en buske eller i ett lägre träd. Bomaterialet består av torrt gräs, fibrer, djurhår och sydamerikansk vildväxande bomull (Gossypium barbadense). Honan är den i paret som bolstrar det färdiga boet med mjukt bomaterial. Honan ruvar sina 3 -5 ägg i 11 – 13 dagar. De svagt blågröna äggen är beströdda med små ljusbruna prickar och snirkliga ljusbruna streck.

Under häckningsperioden håller vi våra mindre Kubafinkar i en kistbur av märket VAN KEULEN, storlek 80 x 50 x 60 cm (LBH). Förvånansvärt nog häckade fåglarna i denna förhållandevis lilla bur utan problem. Paret valde ett flätat korgrede där de omsorgsfullt byggde ett bo av kokosfibrer och torrt gräs. Boet var byggt med en liten rörformad ingångstunnel som stack ut ca 7 - 8 cm från den övriga bokonstruktionen. I brist på vildväxande bomull bolstrades boet med honans egna fjädrar och dun, vilket gjorde att hon blev plockad på nedre buk och på kroppsidorna. Honan placerade sig ideligen i en vågrät parningställning så att hanen kunde komma till. Parningen avlöpte på någon sekund.

Vid första kullen värpte honan fem ägg och blev under ruvningen matad av hanen som stötte upp föda från sin kräva. Under ruvningsperioden ruvade honan till synes sporadiskt sina ägg. Vid minsta störning lämnade honan boet och verkade inte vilja återvända till sina ägg.

Vi oroade oss över att äggen skulle bli avkylda och kullen skulle därmed spolieras. Men efter ca 12 – 13 dagar låg det likväl ungar i korgen.

När den mindre Kubafinkhonan ruvar blir hennes ägg ordentligt värmda och håller sig varma under förvånansvärt långa avbrott i ruvningen om nu honan väljer att lämna boet. Honans vana att plocka sina bukfjädrar kan vara en förklaring till att äggen kan bli så pass varma, då den nakna buken kommer i direktkontakt med äggen under ruvningen.

Uppmatningsfodret bestod av grodd finkfröblandning, äggfoder, våtarv, massor av halvmoget gräsfrö (Poa annua) från försommarängen samt obegränsat med Buffalomask eller ituklippta mjölmaskar. Enligt min mening är halvmoget gräsfrö särskilt gynnsamt som uppmatningsfoder för en lyckad häckning av liten Kubafink.

Fyra ägg kläcktes varav tre ungar lämnade boet, knappt
flygfärdiga. Ungarna påminde om små olivgrå, stjärtlösa gråsparvsungar med gulvita näbbvinklar. Den fjärde ungen dog och hängde halvvägs ut från boet, inkilad mellan korgredet och bomaterialet. Troligen hade föräldrarna dragit med sig ungen av misstag då de i all hast lämnat boet. Ungarna matades av hanen ytterligare ett par veckor. Paret påbörjade under tiden en ny häckning med fyra ungar som resultat.

Totalt blev det nio ungar i tre kullar. När ett par mindre Kubafinkar väl sympatiserar och börjar häcka är det svårt att få stopp på de ihärdiga små fåglarna. Mer än tre kullar ska man inte avkräva dem. Fåglarna måste få vila och samla krafter inför nästkommande säsong.

När ungarna varit självständiga en tid eller då föräldraparet har nya utflugna ungar på pinnen, bör man flytta den första kullens ungar, då hanen ofta visar ett aggressivt beteende gentemot unga hanar och lätt kan döda dem med sin vassa näbb och skarpa små klor. Att flytta ungarna är ett måste, framför allt när unghanarna, efter ca 4 – 6 veckor, börjar få sin vuxendräkt.

Den mindre Kubafinken är en nyfiken, rörlig och orädd burfågel som passar bäst att hålla parvis i en liten inomhusvoljär eller i en rymlig rektangulär bur, där den även häckar lätt.

Paret håller troget ihop i många år, ofta ses de sitta och ömsint plocka varandra i nacken och på kinderna. Sommartid kan man låta Kubafinkarna få tillgång till en planterad liten trädgårdsvoljär. Den mindre Kubafinken klarar ganska låga sommartemperaturer men tål inte frost eller hård vind. Idealet är en sommarvoljär med tillgång till en bur upphängd i ett uppvärmt skyddshus.

Den mindre Kubafinken är ökänd för att vara aggressiv mot sina artsfränder och andra jämnstora fåglar, framför allt arter med gult i sin fjäderdräkt. Ibland kan vissa Kubafinkhanar vara riktiga ”mördare”. Även honor kan visa aggressivitet gentemot andra honor av sin egen art. I en planterad trädgårdsvoljär kan det fungera att hålla mindre Kubafinkar tillsammans med större, hårdföra arter av praktfinkar, t.ex. diamantfink eller bältfinkar. Men var uppmärksam, plötsligt kan det smälla till, då den morske lille Kubafinkhanen ger sig på sina betydligt större voljärkamrater.

Det dagliga grundfodret till våra mindre Kubafinkar är torr finkfröblandning för praktfinkar/astrilder (egen import), grodd finkfröblandning av densamma, samt ogräsfröblandning (egen import), äggfoder (egen import) och kalcium/mineraler av märket CÉDÉ finns alltid i buren. Några mjöl- eller Buffalomaskar ges dagligen, även utanför häckningsperioden. Sommartid ges obegränsat med halvmoget gräsfrö samt våtarv som grönfoder. En skiva skalad gurka tackar mindre Kubafinkar aldrig nej till. Kubafinkar badar gärna flera gånger om dagen.

Litteraturhänvisning:

James Bond, Birds of the West Indies

Fleming Holbek, Mine stuefugle

J. L. Albrecht – Møller m.fl., Jeg har stuefugle

Rudolf Söderberg, Våra tropiska rumsfåglar

A. Schrøder, De tropiske Stuefugle deres Røgt og Pleje

Uppfödning av Törnastrild

Neochmia temporalis (Latham 1802)

Den pigga och eleganta lilla Törnastrilden tillhör en av de mer ovanliga arterna av australiska praktfinkar i europeisk fågelhobby. För några årtionden sen var Törnastrilden i det närmaste helt okänd bland de flesta odlare av praktfinkar. Numera föds arten upp allt oftare, företrädesvis på kontinenten, men även i Danmark och Sverige. Törnastrilden, som tillhör familjen Estrildidae, har sitt utbredningsområde i Australien med tre lokalformer. Nominatformen Neochmia t. temporalis beskrevs vetenskapligt av den engelske naturvetenskapsmannen John Latham redan år 1801.

Törnastrildens utbredningsområde sträcker sig utmed Australiens ostkust, från Cape York i norra Queensland ned till sydvästra hörnet av södra Australien, likaså på Kangaroo Island, sydväst om Adelaide, utanför sydaustraliens kust. Törnastrildens biotop är främst skogs-, busk- och parklandskap i närhet av vattendrag, men Törnastrilden trivs lika bra i förorten, bland villasamhällen och i dess trädgårdar. Törnastrilden utbredningsområde sträcker sig från tropiskt klimat i norr till ett nära nog tempererat klimat i söder, där vinterns nattemperatur mycket väl kan sjunka under 0 grader C.

Nominatformen Neochmia t. temporalis, eller Red-browed Finch som är dess engelska namn,lever i mellersta delen av östra Queensland till Victoria. Nominatformen är vanlig i och runt storstaden Sydney. Därför kallas den ofta för Sydney Waxbill. Neochmia t. temporalis påträffas alltsedan sextiotalet likaså i västra Australien samt på Tahiti i Polynesien. I båda dessa områden rör det sig om förrymda burfåglar som formerat sig i vilt tillstånd.

Lokalformen Neochmia t. loftyi (Mathews 1912) utbredningsområde hittar man på Kangaroo Island och i Mount Lofty Ranges i sydvästra hörnet av södra Australien.

Den något mindre lokalformen Neochmia t. minor (Campell 1901) återfinns i mangroveskogarna i CapeYork och skiljer sig från de två andra lokalformerna genom att vara mindre och ha ett något ljusare grått hjässband än de övriga.

Födan utgörs i vilt tillstånd av riktigt små gräs- och ogräsfrön, särskilt i halvmoget tillstånd. Tistelfrö, våtarvfrö och vitgröe, växter vilka är införda till Australien, tillhör några av favoriterna. Utöver gräs- och ogräsfrö utgörs födan av små insekter, i synnerhet under häckningssäsongen, vilka plockas från busksnårens bladverk där fåglarna drar fram. Vintertid och under tidig vår, ingår även små frön från endemiska frukter i fåglarnas diet.

Könen av nominatformen påminner mycket om varandra och kan vara svåra att skilja åt. Hanen har röd näbb med en svart triangulär fläck på undernäbben. Det centrala hjässbandet är mörkgrått. Röda ögonstreck sträcker sig från näbben, förbi ögonen och bakåt mot nacken. Nacke, strupe och kroppssidor är blygrå. Ögonen är rödbruna. Rygg och vingar är olivgröna. Övergumpen och övre stjärttäckare är röda. Buken är grågul, stjärtfjädrarna är svarta. Fötterna är ljusrosa. Längden är 10 - 11 cm. Ungfåglar är betydligt mattare i färgerna, har röd övergump men saknar i det närmaste helt de vuxna fåglarnas röda ögonstreck. Ungfåglarnas näbb är svart med vita papiller i vardera näbbvinkeln. Ögonen är mörkbruna.

Med ett långt strå i näbben uppvaktar hanen sin hona och sjunger då sin diskreta, i det närmaste ohörbara sång. Sången kan betecknas som den enklaste form av sång bland alla arter i familjen Estrildidae. Törnastrilder bygger helst ett fritt, omfångsrikt bo av gräs, hår och fjädrar. Allra helst i en tät buske på en höjd av ca 1½ - 2 meter, där 4 -6 vita ägg ruvas av båda föräldrarna i 13 dagar. Föräldrafåglarna är mycket nervösa under häckningsperioden och lämnar boet vid minsta störning. Efter ca 21 dagar lämnar de skygga ungarna boet och trycker i bur- eller voljärhörnen för skydd. Ungarna matas av sina föräldrar i ytterligare två veckor.

På kvällen kör föräldrafåglarna in sina utflugna ungar för övernattning i det gamla boet, men sover själva i ett övernattningsbo alldeles bredvid. Vid en ålder av 3 – 4 månader har ungarna helt förlorat sin ungfågeldräkt som ersatts av den vuxna fågeln fjäderdräkt.

Som tidigare nämnts är Törnastrilder ovanliga praktfinkar bland europeiska fågelodlare, i synnerhet här i Sverige. Därför betingar arten ett ganska högt inköpspris. Törnastrilder är pigga och rörliga fåglar som helst bör hållas i en mindre inomhusvoljär eller i en rymlig bur, dekorerad med lite vass eller kärvar av torrt prydnadsgräs. Arten bör i fångenskap inte hållas i en temperatur som understiger + 18 grader C. Särskilt viktigt är det att hålla en behaglig temperatur under fåglarnas fällning. Törnastrilden är, enligt min erfarenhet, fredlig och kan hållas tillsammans med andra jämnstora och fredliga praktfinkar. Sommartid kan fåglarna gärna få tillgång till en solig, vindskyddad och planterad trädgårdsvoljär i anslutning till ett uppvärmt skyddshus. Kalla, regniga och blåsiga dagar bör dock fåglarna stängas in i skyddshuset.

Redan under mitten av åttiotalet häckade Törnastrilder i mina inomhusvoljärer i vår dåvarande bostad i nordvästra Skåne. Den uppfödningen beskrev jag i en artikel i tidningen Fågelhobby.

När vi nu återigen har Törnastrilder i vår ägo, skred de till verket med uppfödning av totalt tio ungar i tre kullar under våren och sommaren 2011. Mer än tre kullar bör man inte belasta föräldrafåglarna med.

Under häckningsperioden håller vi våra Törnastrilder i en kistbur av märket VAN KEULEN, storlek 80 x 50 x 60 cm (LBH). Förvånansvärt nog häckade fåglarna i denna förhållandevis lilla bur utan problem. I buren gick 1,2 Törnastrilder och vi misstänker att båda honorna hjälpts åt med uppmatningen av ungarna och dessutom är mammor till olika kullar. Några stridigheter eller rivalitet mellan fåglarna uppstod aldrig.

Hona nummer ett valde att häcka i ett flätat, rymligt korgrede där fåglarna byggde ett bo av torrt gräs och kokosfibrer. Samtliga vuxna fåglar hjälptes åt att mata upp de två ungarna i den första kullen. I kull nummer två kläcktes tre ungar, i samma korg som tidigare. Samtliga vuxna fåglar hjälptes åt att mata upp ungarna. Inga fåglar hade under denna tid visat något intresse för den liggande mindre träholk som tillhör kistburen och som var införd i ett fäste på sidoväggen i buren.

Då kull nummer tre påbörjades valde troligen hona nummer två den liggande lilla träholken. Inne i holken byggde fåglarna ett bo av torrt gräs och kokosfibrer. Ytterligare en kull, nu på fem ungar, matades upp utan problem. Den gamla flätade bokorgen, som nu var tom och rengjord, användes inte ens som sovplats av fåglarna.

Uppmatningsfodret bestod av grodd finkfröblandning, lite våtarv som grönfoder, belgiskt lätt fuktigt äggfoder samt rikligt med halvmoget gräsfrö, repat på försommarängen. Fåglarna uppskattar verkligen detta naturliga foder, främst små, fina fröställningar av t.ex. vitgröe (Poa annua). Grova fröställningar av t.ex. timotej och hundäxing rör fåglarna inte. Fri tillgång till ituklippta mjölmaskar, senare levande Buffalomaskar ingick även i uppmatningsfodret.

Än idag vet jag inte vilken av honorna som valde den flätade bokorgen respektive den lilla träholken. Orsaken till detta är att fåglarna omedelbart lämnar boet då man träder in i fågelhuset, vilket gör det omöjligt att identifiera vem som hör hemma var, trots olikfärgade ringar på benen.

Det dagliga grundfodret är torr finkfröblandning för mindre praktfinkar/astrilder (egen import), grodd finkfröblandning av densamma, samt ogräsfröblandning (egen import), äggfoder (egen import) och kalcium/mineraler av märket CÉDÉ finns alltid i buren/voljären. Några Buffalomaskar ges dagligen, även utanför häckningsperioden. En skiva skalad gurka tackar Törnastrilderna aldrig nej till. Törnastrilder badar gärna flera gånger om dagen.

Litteraturhänvisning:

Klaus Immelman, Ph.D., Australian finches in bush and aviary

Dr. Franz Robiller, Prachtfinken, Vögel von drei Kontinenten

Lizenzausgabe des Verlages J. Neumann-Neudamm, Melsungen

Horst Bielfeld, Prachtfinken, Ihre Haltung und Pflege

Wikipedia, the Free Encyclopedia

Chloebia

Nyhetsbrev

Länkar